Piggaboda

Namnet Piggaboda sägs kunna härledas till ordet för piga. (Fridolf Jönsson). Enligt sägnen skall det för länge sedan ha funnits en kvinna vid namn Tora som bodde i trakten (Torabacken finns kvar). Det kan möjligen vara hon som gett upphov till namnet. Piggaboda skulle då kunna tolkas som pigans boplats.

En annan kvinna som sägs ha bott i byn var Kaja. Hon bodde under en stor stenhäll i Kvarnskogen. Stenen finns kvar och det går fortfarande att krypa in under den så som Kaja kanske gjorde. Stenen kallas Kajebo.

Hur det än är med berättelserna så har det alltid funnits starka kvinnor i byn. Numera heter de Ingrid, Jane, Anneli och liknande.

Piggaboda by i Småland, är den västligaste byn i Vislanda socken. I norr gränsar den till Engaholms ägor i Hjortsberga socken och i väster till Ryssby socken i Ljungby kommun. Gränsen går i sjön Tjurken.

Byns ursprungliga bebyggelse har legat samlad strax nordväst om bykärnan, i ett område som heter Norje. Spåren efter odlingar och bebyggelse syns än. Vid storskiftet delades byn i fyra hemman och från detta avsattes en mindre del till en gemensamt ägd kvarn och ett gemensamt ägt soldattorp. Egentligen var det ett rusthåll vilket innebar att byn skulle hålla krigsmakten med en ryttare och en häst. Om någon av dem stupade fick man genast skaffa fram en ersättare.

Under 1700 och 1800-talets början uppkom en omfattande bebyggelse av torp och småstugor inom byn. Tillsammans 15 st men bara fyra av dem hade djur. Familjerna var stora och folkmängden ökade. Många utvandrade till Amerika. Flera av ättlingarna har på senare år varit på besök i sin gamla hembygd.

Stenbrottens tillkomst och betydelse för Piggaboda.
Den första stenbrytningen av svart granit (diabas) påbörjades 1912. En del av Nyestus norra hagmark såldes till en man inom stenindustrin, Max Frölich från Berlin. Han drev stenbrytningen fram till första världskrigets utbrott 1914, då det blev ett hastigt avbrott. Alla tyskar hemkallades omedelbart och många komplicerade valutaproblem uppstod, vilket fick till följd att rörelse uppehölls i mindre omfattning under krigsåren.
Efter krigsslutet 1918 var det depression och inflation så efterfrågan på svart granit från tyskarna upphörde.
År 1926 inköptes stenbrotten och hagmarkerna av firma Kjellberg & söner från Göteborg. En ny epok startade och efterfrågan på svart granit kom igång. Det blev efterfrågan på arbetskraft och bostäder i Piggaboda. Stenarbetare rekryterades från den närmaste bygden men många kom från andra orter i Småland men även från Skåne. De bodde inackorderade hos folk i trakten. I Adamstu, som hade tillgång till många rum, inkvarterade sig verkmästaren från Glimåkra med två söner samt några andra som behövde bostad. Alla som bodde i Piggaboda kunde få arbete av något slag. Det behövdes folk, inte bara i stenbrotten, utan även för transporter av stenblocken till Åängs station. Där lastades den på järnvägsvagnar för vidare transport till Karlshamn för utskeppning.
I stenbrottet började arbetet med att borra en serie hål bredvid varandra. Hålen fylldes med svartkrut. Först sköt man en bergpall som delades i mindre pallar. Blocken lyftes sedan upp, med hjälp av kranar, ur den grop som uppstod genom att man tog sten från samma plats. En kran bestod av växlar och vinschar och vevades för hand av ett par arbetare. I det upphissade blocket gjordes hål efter hål och långkilar slogs ned. Därav blev det spänning i stenen som slutligen sprack. Innan arbetet fortsattes kontrollerades att inga brister i form av ränder eller katt fanns i stenblocket. Med hjälp av linjal och krita ritades den form man slutligen ville ha på stenblocket. Därefter borrade man med klena borr och spräckte stenen med kilar och till sist höggs den med hjälp av mejslar. När allt arbetet var över hade ca 95 % av stenen blivit skrot.
De färdiga stenblocken forslades bort från brotten på vagnar med breda trähjul som var skodda med grova järnskenor. Vagnarna var ca 3 meter långa och drogs av hästar. Ett enda stenblock kunde väga 8 ? 10 ton. När vagnen var lastad med ett tungt block behövdes ibland fyra till sex hästar för att dra vagnen.
 På varje arbetsplats fanns en smedja, där man skärpte borren och mejslarna och även tillverkade större och mindre kättingar. I smedjan arbetade en smedmästare och en s.k. smedhalva som drog bälgen och hjälpte till i övrigt. (Smedhalvan höll också i borret när detta skulle borras ned i stenen.)

Adamstu berg
I början av 50-talet startade bröderna Johansson sitt egna stenbrott i norra delen av Adamstu ägor i gränsen mot Sandvik. Här hade man tidigare provborrat efter granit och nu bestämde man sig för ett eget stenbrott. En smedja byggdes upp, en kompressor med diverse tillbehör inköptes. En lyftkran köptes från varvet i Trelleborg och transporterades till Adamstus berg. Bröderna reste lyftkranen själva men olyckan var framme och lyftkranen föll i backen. Det var bara att börja om från början och nästa gång lyckades det så att alla vajrar kunde placeras ut. En äldre lastbilsmotor med växellåda anskaffades och byggdes om till drivkälla för lyftkranen. Nu var det bara att börja schakta och prova sig fram om det gick att få fram godkända stenblock. En äldre lastbil av märket Volvo inköptes för att användas till att transportera bort all skrotsten till tippen. Arbetet i stenbrottet kom oftast inte igång förrän efter vårbruket var över och avslutades någon gång på senhösten. Någon vecka gick åt till underhåll och reparationer varje vår, innan brytningen kom igång, eftersom allt arbete utfördes av dem själva. Skrottippen vittnar om allt arbete de tre bröderna ?Piggaboda boys? åstadkom på egen hand fram till 1968 då Adamstu berg stannade för gott.

Sammanställt och nedtecknat av Rolf Johnsson, systerson till Adamstubröderna.

Under 1927-1929 var stenindustrin församlingens största verksamhet med 100 man sysselsatta i alla Piggabodabrotten. I samband med att byns befolkning ökade så kraftigt fanns behov av en affär och då öppnade Valfrid lanthandel.

Affären var alltid öppen vid middagstid i samband med att lantbrevbäraren kom. Vid denna tid kom oftast byborna för att handla och för att avhämta sin post samt ventilera nyheter. I en lanthandel skulle det finnas det nödvändigaste av allt från snus, jäst, salt, socker, mjöl, spik, taggtråd, tvål, blåställ, strumpor, köttkvarnar, stickgarn, sybehör m m. När affären var stängd och någon ville handla, så kom de hem till Valfrid, som oftast befann sig i köket, och frågade om han ville följa med till affären för att man ville handla. Affären upphörde 1968. Lokalen finns kvar med tidstypisk skyltning.

År 1926 kom den första personbilen till Piggaboda. Det var bröderna Carl och Valfrid i Adamstu som inköpte bilen, av märket Essex för privat bruk, som senare övergick till taxirörelse och Valfrid ensam tog över den. En bensinpump anskaffades. Den bestod av ett plåtskjul, 2,5 meter högt. Plåtskjulet inrymde ett 200 liters bensinfat med en pump som användes för att pumpa upp bensinen i en glasbehållare markerad med streck angivet i liter. Genom självtryck tankades bilen. Plåtskjulet var rödmålat och märket var ESSO. Under krigsåren användes gengas som drivmedel. Ett aggregat placerades antingen framtill eller bak på bilen. Träkol i säckar hämtades från kolugnen i Kroksnäs, vilket inte var så trevligt att hantera om man var finklädd. Ofta rök det vid påfyllning av kol och problem kunde uppstå om det inte ville brinna.

Ibland hade Valfrid problem när bilen inte ville starta och batteriet var för svagt. Han uttryckte sig då med orden att ?det var attans fanken?. Lösningen på problemet var att sela hästen och ta fram svängeln med linorna. Artur kopplade hästen framför bilen och drog igång ekipaget medan Valfrid satte sig vid ratten inne i bilen.

Även Hjalmar Lindahl i Perstu hade taxibil vid sidan om jordbruket. Taxin tingades oftast i förväg eftersom det inte fanns telefon men det förekom också akuta resor, till exempel till sjukhus eller BB.

Ungdomarna i byn åkte ofta taxi till något dansställe. Då hände det att de fick börja med att hjälpa till att laga en punktering. Rörelsen upphörde 1938.